Födelsedagsböcker

Veckans bokbloggsjerka handlar om födelsedagar och böcker.

Jag har alltid gillat att få böcker på min födelsedag och har också väldigt ofta fått det. Nu försöker jag att överföra det till mina barn – de får alltid en bok när de fyller år. Den finaste bilderbok jag vet fick jag på min femårsdag av gammelmoster Anna-Lisa. Det var ”Hästen, björnen och äpplena”.

När jag fyllde elva fick jag ”Grottbjörnens folk” och en helt ny värld av vuxenböcker verkade plötsligt vänta på att bli lästa.

I studentexamenspresent fick jag SAOL. En riktigt bra presentbok som jag fortfarande använder då och då.

 

”Jag och Earl och tjejen som dör” – Jesse Andrews

Jag ramlade på ”Jag och Earl och tjejen som dör” av Jesse Andrews i biblioteket. Det finns en del likheter med ”The Fault in our Stars” i den här boken. Ung tjej med obotlig cancer finner med lite föräldrapushning kille att hänga med. Närvarande och stöttande föräldrar finns i bakgrunden.  Men det är inte den sjuka tjejen som är berättaren, eller huvudpersonen i den här boken. I ”Jag och Earl och tjejen som dör” kretsar berättelsen mest kring huvudpersonen Greg och hans dåliga självförtroende och de , enligt honom själv, usla filmer som han och Earl har gjort. För att pigga upp Rachel, tjejen som dör, så ska de göra en film till henne, och dessutom om henne.

Vi får mycket information om Gregs alla misslyckanden i sitt sökande efter flickvänner, i kontakten med Rachel och i vänskapen med Earl och hans synnerligen dysfunktionella familj. Den påtvingade kontakten med Rachel vilar på lite darrig grund och skolarbetet går allt sämre ju längre terminen lider. Det mesta i Gregs liv är jobbigt och blir ännu jobbigare.

Mycket av boken går åt till att Greg vältrar sig i sina misslyckanden i livet. Tjejer, filmer och skolan – inget går riktigt som det ska. Det är stundtals underhållande och ibland lite segdraget att följa Gregs tillkortakommanden. Han känns lite som en nutida Adrian Mole och boken hamnar ganska tydligt i ungdomsboksfacket. Det är trivsam läsning för en vuxen också, men inte en bok som jag tror kommer att dröja sig kvar på samma sätt som ”The Fault in our Stars” har gjort.

”Välkommen hem” – Ninni Schulman

Välkommen hem” är femte delen i Ninni Schulmans serie om Magdalena Hanssons liv efter att ha flyttat tillbaka till Hagfors från Stockholm. Jag har gillat alla de andra delarna och blir helt fast i den här också.

I den här delen ska Magdalenas klass från nian ha återträff, och övernatta,  hos en gammal lärare. Några, men långt ifrån alla, dyker upp och det gör också gamla oförätter och obehagliga minnen av hur en var som tonåring. Klassens kändis dyker upp och de flesta faller in i gamla beteendemönster. Festen slutar med mycket fylla och ett brutalt mord.

Mordhistorian är spännande men det jag gillar mest med alla Schulmans romaner är hennes porträtt av helt vanliga människor i en liten stad. De har problem som alla kan känna igen sig, eller sina vänner, i (kanske inte allt på en gång dock…). Förutom den lilla människans privata problem så rymmer Schulmans böcker dessutom betydligt större samhällsfrågor. Det är definitivt inte bara mordgåtan som lockar en att läsa vidare, det finns så mycket mer att grunna på i de här böckerna.

Som helhet känns den här boken ganska mörk och flera av karaktärerna är på gränsen till vad de mäktar med. Alla har det lite för jobbigt här. Förutom mord så är det näthat, barnlöshet, mobbing, otrohet, brand vid asylboende och en allmän kamp för att orka med vardagen. Kanske blir det lite för mycket för att det är så många karaktärer inblandade. Vi får följa både de gamla vanliga figurerna (som en känner igen från de tidigare böckerna) och de nya klasskamraterna som dyker upp till festen. Men, det är en bok jag fastnar i, och karaktärer som jag gillar att följa, så jag ser fram emot att läsa fler böcker av Ninni Schulman.

Böcker i skolmiljö

Veckans bokbloggsjerka har tema lärande och handlar om böcker i skolmiljö och drömyrken.

När det gäller böcker i skolmiljö gillar jag Johanna Lindbäcks ”En liten chock” väldigt mycket. Jenny Jägerfeldts ”Här ligger jag och blöder” är en annan bok som ger en helt underbar beskrivning av tonårslivet. En bok där en väldigt tydligt kände igen gamla klasskompisar, eller kanske snarare drag hos dem.

En bok som jag tyckte mycket om första gången jag läste den var ”Den hemliga historien” av Donna Tartt. Men när jag tänkte läsa om den för ett tag sedan så fångade den mig inte alls.

När det gäller drömyrken så finns det ett yrke som alltid ger bra böcker, men som jag varken har någon talang eller lust för i verkliga livet – förfalskare. Mina tre favoriter där är:

Kunzelmann & Kunzelmann” av Carl-Johan Vallgren.

What’s Bred in the Bone” av Robertson Davies.

” Grand final i skojarbranschen” av Kerstin Ekman.

Spökhanden – Selma Lagerlöf

I jakten på noveller till mina elever lästa jag idag ”Spökhanden” av Selma Lagerlöf. Den känns väldigt mycket 1800-tal på ett trevligt igenkännande sätt. En ung kvinna ska gifta sig med en äldre doktor. Hon drabbas av en mystisk åkomma som gör att de båda tvingas konfrontera sina känslor för varandra. Intressant läsning när man vill diskutera mans- och kvinnoroller nu och då. Den har också det övernaturliga inslaget med spökhanden, men det är inte den som gör berättelsen läskig. En fin novell som jag gärna läser igen.

Allt som jag inte minns

Allt som jag inte minns” är en helt fantastisk bok om ganska vanliga människor som drabbas av det som vanliga människor brukar drabbas av; kärlek, död, vänskap, arbete, vuxenliv…

Jonas Hassen Khemiri är, som alltid, en fantastisk berättare. Här får vi följa en författares försök att reda ut vad som egentligen hände i samband med att Samuel dog. Han pratar med flickvännen, killen han delade lägenhet med och den senila mormodern. Alla får göra sin röst hörd i första person och intervjuerna blandas. Frågorna syns inte, med undantag för när den intervjuade upprepar en fråga, vilket gör att boken känns som ett mellanting mellan roman och intervju. Det känns som en helt ny sorts intervjuroman där en hela tiden påminns om att det vi får veta är svar på frågor som har ställts av författaren. Och där vi själva får pussla ihop vem som säger vad. Men varför söker författaren efter alla dessa svar?

”Allt jag inte minns” får mig att fundera mycket på hur olika saker uppfattas beroende på vems synvinkel en får. Världen är inte svart eller vit, och det är Khemiri väldigt bra på att visa läsaren här.

 

”Passa bollen! ropar Kosse”

När en letar efter barnböcker på biblioteket så känns det som att det finns en uppsjö av fotbollsböcker riktade till 6-12 åringar, men alla har en kille som huvudperson. Det har inte intresserat mina tjejer någon gång. Men så hittade vi ”Passa bollen! ropar Kosse” av Anja Gatu och då ville de gärna låna.

Kosse älskar fotboll men får inte vara med sina äldre bröder och spela. Hennes kompis Emma tycker inte att det är roligt att spela men när skolan ska få vara med i en riktig turnering lyckas Kosse övertala henne att de ska träna inför den tillsammans.

Hur mycket av boken som bygger på fakta om Kosovare Asllani, som är bokens förebild, vet jag inte. Men bokens Kosse är en helt vanlig tjej som har lätt för fotboll och svårt för att prata inför klassen i skolan. Jag tror att många små tjejer kan inspireras av den duktiga fotbollstjejen Kosse och samtidigt känna igen sig i hur det är att ha storasyskon och att gå i skolan. Den här boken gillade vi.

”The Switch”

The Switch” är den första, och sista, romanen jag kommer att läsa av Olivia Goldsmith. Jag har sett ”First Wives Club” (som bygger på en av hennes romaner) för länge sedan och hade för mig att den var lite småtrevlig. Så tanken med den här boken var att få lite lättsmält sommarunderhållning. Men det är extremt svårt att gilla den här romanen och det känns mycket oklart vem jag någonsin skulle kunna rekommendera den till.

Sylvie är en medelålders kvinna (40) vars barn precis har flyttat hemifrån och vars man har skaffat sig en älskarinna. Hon har, förstår en, förslappats när det gäller utseendet. Borta är den piffiga 30-plussaren och nu har medelålder (snudd på ålderdomen) inträtt. Det är inte bra – en ska vara ung och vacker annars saknar en värde. Att Sylvie trots den begynnande ålderdomen känner sig lycklig med sitt liv, åtminstone fram tills makens otrohet uppdagar sig, är helt oviktigt i sammanhanget. Älskarinnan är allt det som Sylvie inte längre är: ung, inte alltför smart och väldigt vacker. Hon är, utseendemässigt, en kopia av frun för tio år sedan. Den något annorlunda lösningen på problemet med makens otrohet blir här att frun och älskarinnan bildar en sorts pakt som går ut på att de ska byta plats. Frun lyfter sig och älskarinnan äter upp sig, för att sedan byta plats.

Under tiden som de jobbar på förändringen blir Sylvie mer och mer förtjust i älskarinnan och verkar till slut känna sig som en storasyster till henne. Det gör inte berättelsen mer intressant. Det gör inte heller Sylvies teori om varför hon ska förlåta sin man: ”She realized she could forgive Bob because he, like many men, often had very little idea of what he was doing until it was actually done.” Stackars alla världens män som inte vet vad de gör förrän de har gjort det?! Att sedan både släkt och vänner köper bytet av identiteter rakt av var ingen stor överraskning, men fick mig att tröttna ännu mer på boken. Det bekräftar också  ännu mer det genomgående budskapet att det bara är utseendet som är viktigt. Bara de två kvinnorna ser lika ut så märker ingen att de är två helt olika personligheter. Till slut hoppar jag någon rad här och där bara för att ta mig till slutet lite snabbare.

Kanske är ”The Switch” tänkt att vara rolig och samhällskritisk? Efter 330 sidor är det svårt att läsa den som sådan. Istället känner jag att det är extremt svårt att acceptera det som känns som bokens budskap: att kvinnors enda värde ligger i att de på ytan är unga och vackra, och att de viger sitt liv åt att serva sin man non stop. Det är också svårt att köpa bilden av en 40 årig kvinna som en kvinna på väg mot livets slut. En kvinna vars enda hopp om fortsatt lycka ligger i att hon lyfter sig tillbaka till ungdomen.

Det intressanta med den här boken blev istället vem som har skrivit den. Jag blev tvungen att googla Olivia Goldsmith. Den andra länken i söklistan var en artikel om att Goldsmith hade dött efter en skönhetsoperation. I Wikipedia hittade jag en länk om att Suzanne Vega skrivit en låt om Goldsmith’s tragiska bortgång och den kan jag rekommendera:

 

”Den frusna trädgården”

Den frusna trädgården” av Kristin Hannah vill berätta en viktig historia om Leningrads belägring under andra världskriget, det är bra. Jag gillar ofta historiska romaner, kanske extra mycket när kvinnor har huvudrollen.

Men, det finns fler berättelser i ”Vinterträdgården” och de överskuggar det som känns viktigt, intressant och spännande. Ramberättelsen ger oss en kylig, rysk kvinna och hennes två fantastiska, begåvade och vackra döttrar i USA. I dessa vackra och talangfulla kvinnors liv finns egentligen bara ett problem; moderns kyla och ointresse för döttrarna. Som tur är finns det en fantastisk far som alltid har funnits där för sina döttrar och som dessutom älskat sin kyliga frun över allt annat. När han blir sjuk sätts hjulen i rullning och döttrarna försöker på olika sätt hantera förlusten och den kyliga modern. Det är nu vi hamnar i Leningrad. Vi har fått veta att modern är en god sagoberätterska, den enda sida hos henne som döttrarna har uppskattat. Moderns saga vävs in i berättelsen och blir en allt större del av den.

”Den frusna trädgården” börjar lovande men, döttrarna och fadern och berättelsen blir till slut alla för perfekta, trots att brister och tillkortakommanden tas upp. Mystiken saknas då Hannah är alltför ivrig att berätta allt för läsaren. Lösa trådar saknas helt i slutet av boken, allt får en förklaring. Det lämnar ytterst lite utrymme för egna tankar hos läsaren, vilket känns lite tråkigt. Att slutet blir lyckligt kommer inte som en överraskning men det är dessutom tillrättalagt så att inga orosmoln ska vila över karaktärerna, eller läsaren. Det blir för mycket för mig. Till slut är det ändå sagan/berättelsen om Leningrads belägring som stannar kvar hos mig och som gör att ”Den frusna trädgården” känns som en ok semesterläsning.