Långa böcker

En bok behöver inte vara lång för att kännas lång. De två senaste böcker jag läst har känts väldigt långa, mycket längre än de egentligen var. ”Autografjägaren” av Zadie Smith var den första. Inledningen var verkligen fångande med en döende far som tar med sig sin son och två kompisar på wrestling och dör – av något helt annat än sin sjukdom. Tyvärr är resten av boken mer en transportsträcka till slutet som inte heller det känns så engagerande. Ändå är det svårt att lägga den ifrån sig. Den känns välskriven och genomtänkt men det räcker inte för mig just nu. Kanske har jag bara valt att läsa den vid fel tidpunkt.

”Jag heter inte Miriam” av Maj-Gull Axelsson var den andra långa boken. En mycket angelägen bok då romer fortfarande förföljs och lever i utanförskap i hela Europa. Kanske försöker Axelsson att berätta för många historier. Miriam/Malikas upplevelser av kriget och Sverige efter kriget är väldigt intressant, men det är också berättelsen om den av sorg, och ilska, skadade familjen som hon gifter in sig i. Även den unga Camillas egen berättelse, om att vara ensamstående, läkarstudent med ett komplicerat förhållande till sina egna föräldrar, är intressant i sig och skulle kunna utgöra stoff till en egen bok. Alla med minsta lilla historieintresse skulle nog finna ”Jag heter inte Miriam” intressant. Men skulle jag rekommendera en bok som rör romer i Sverige och hur deras situation har sett ut här under senare delen av 1900-talet så skulle det bli ”Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon” av Lawen Mohtadi.

En fortsättning

”När Hitler stal den rosa kaninen”, av Judith Kerr, var en av mina favoritböcker som liten/halvstor. Det var en av de första berättelser om andra världskriget och förintelsen som jag läste. Det var fascinerade, sorgligt och väldigt spännande att följa en ung judisk flickas flykt från Hitlertyskland. Jag läste om den flera gånger och har den fortfarande i bokhyllan. För ett tag sedan hittade jag en uppföljare på bibblan. Omslaget var inte så lockande på ”När Hitler stal den rosa kaninen” , det kändes ganska barnsligt vilket inte stämde med boken, och samma gäller för ”Den motsatta vägen” (eller så är det bara tidens tand som har gnagt väldigt hårt). På insidan av den här uppföljaren finns inklistrat ett halvt (!) omdöme om boken. Detta halva omdöme lockar definitivt inte läsaren till att fortsätta bläddra i boken.

IMG_0818

Tänk att den ändå fick en plats i hyllan och har lyckats hålla sig kvar i alla år 🙂 Som läsupplevelse var det en lite långsam men fin berättelse om hur det var att klara sig i London under kriget som ung, tysk flykting. Stundtals undrade jag om det var översättningen som var knackig eller om det bara var språket som var ålderdomligt, men det var inget jätteflyt i läsningen. Jag minns att jag läste ”När Hitler stal den rosa kaninen” många gånger. Det kommer jag inte att göra med ”Den motsatta vägen”, men jag är glad att jag har läst den och och fick veta mer om hur det gick för Anna och hennes familj på flykt.

IMG_0819