Bokbloggsjerka – Oväntat eller ogillat…

 

Veckans fråga i Annikas bokbloggsjerka är: Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?

En bok som hela tiden överraskade mig med sitt totala mörker var ”Steglitsan” av Donna Tartt. En mycket dyster historia där allt går utför. En bok utan hopp om framtiden men med en historia som är mycket svår att släppa. Livet för huvudpersonen, Theo Decker, är inte enkelt från början och det blir inte lättare med åren. Han hamnar i trubbel i skolan och sen i ett bombdrama på ett museum, och så fortsätter det. Genom hela boken väntade jag på att livet skulle bli lite bättre för huvudpersonen men det hände aldrig. Den genomgående känslan blev: ”Inte detta också. Hur mycket olycka kan egentligen drabba en enskild lite kille på väg in i vuxenlivet?”  Förvånansvärt, fascinerande mycket!

Årets första

Årets första böcker blev två ungdomsböcker. Jag inledde med Johanna Lindbäcks ”En liten chock” som var en fin berättelse om gymnasieårens bekymmer som blandas med sorgen efter en mamma som har dött alldeles för ung. Stort och smått i livet skildras på ett fint sätt av Lindbäck.

Före jul läste jag en bok av E. Lockhart och nu fortsatte jag med en annan av henne: ”Kanske är det allt du behöver veta”. Bara titeln är fångande och boken suger också med läsaren in i den sorgliga berättelsen om en väldigt trasig flicka i en familj som har rasat samman. Stilen i den här boken är mer eftertänksam än i den första. Vissa rader är extremt korta. Tempot är relativt långsamt och upprepningarna många. I berättelsen finns också korta, kursiverade sagor insprängda. Lockhart får med flera teman; rasism, familjesplittring och pengars makt över människor. Precis som i ”Den ökända historien om Frankie Landau Banks” är huvudpersonen i vissa fall mycket klarsynt för sin ålder, det hittar en också i  ”Kanske är det allt du behöver veta”. Här handlar det om att ha genomskådat de vuxnas sjuka kamp för att få ut maximalt arv efter den fortfarande levande fadern, men också om att inse att ens egna värderingar kan skilja sig stort från de som står en väldigt nära. Det är lätt att dras med i Lockharts berättelser och jag ser fram emot att läsa mer av henne när boken är slut.

 

Vinter med kulturkollo #Fullmåne

Kulturkollo är dagens ord #fullmåne.

Det får mig att tänka på de vampyr/varulvsböcker jag har läst. Den första var ”En vampyrs bekännelser” av Anne Rice. Den var svår att ta sig igenom. Lite spännande men inte tillräckligt för att jag skulle orka igenom hela. Jag läste slutet, gick tillbaka till början och läste lite, hoppade framåt igen och avslutade egentligen aldrig hela boken. Samma sak hände med filmen, den blev aldrig färdigsedd.

Då gick det bättre med ”Twilight-serien” av Stephenie Meyer. De gick fort att läsa, var riktigt spännande i början men tappade en del i spänning i slutet. Kanske blev det lite för mycket av allt. Men, helt klart en bokserie som passar bra vid sömnlösa fullmånesnätter.

Bokbloggsjerka 22-25 januari – Bok och film

I Annikas bokbloggsjerka handlar det den här veckan om ”vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film” eller tvärtom.

Jag har två favoriter som det nu var ganska länge sedan jag såg/läste. Den första är ”Hotel New Hampshire” av John Irving. Boken var länge en favorit och så småningom upptäckte jag att det också fanns en film med samma namn. Filmen skiljer sig ganska mycket från boken men funkar bra på egen hand så länge man inte jämför för mycket.

Någon gång under 1990-talet så fick jag boken ”Shadowlands” av Brian Sibley. Det är min andra favorit. Den var översatt till svenska men titeln var engelsk (numera verkar den bara finnas på engelska). Boken var fantastisk  och otroligt sorglig (tyckte jag då). Jag blev lite överraskad när jag insåg att boken hade kommit till efter filmen med samma namn. Men, jag gillade både film och bok och tänker ibland att jag ska se om eller läsa den igen.

#Värme

I  #vintermedkulturkollo så är dagens ord #värme.

Värme är något som återkommer i Chimamanda Ngozi Adichies böcker (”Americana”, ”Lila hibiskus”) och som jag brukar stanna till vid. Hur varmt blir det egentligen inomhus i Nigeria när elektriciteten, och därmed luftkonditioneringen, är avstängd? Hur snabbt blir maten dålig? När börjar kycklingen ruttna? Jag har aldrig besökt Nigeria, så Aidiches beskrivningar av värmen i Nigeria brukar få mina tankar att vandra vidare till mitt första och enda besök i Neapel och Pompeji. Det är de varmaste dagar jag har upplevt. Vandrarhemmet som vi bodde på i Neapel saknade luftkonditionering så där blev det inte så mycket sömn. Och när vi kom till Pompeji så stod luften helt still och det var outhärdligt varmt. Jag har aldrig upplevt något liknande och besöket i Pompeji handlade tyvärr ganska lite om historia och kultur och mycket mer om att försöka hitta någon sorts skugga och vatten. Jag tror att det är den sortens värme Adichie skriver om.

Katitzi

Katitzi har inköpts till barnens födelsedagar på sistone och båda är helt fast. Det finns så oerhört mycket att prata om. Romernas situation i Sverige förr i tiden, men också nu, hur man behandlade barn förr i tiden, barngiftermål, hur skolan var då jämfört med nu och mycket mer. Språket i böckerna är inte enkelt men leder till nyfikenhet. Det blir många diskussioner kring vad olika ord betyder och att det kan vara viktigt vilket ord man väljer att använda om det finns två som betyder ungefär samma sak.

En del av spänningen med böckerna är också att Katitzi och hennes familj inte är påhittade och att de finns än idag. Det leder också till många funderingar; lever Katitzi? lever Rosa? Lena? Vem är egentligen Angelica som har skrivit förordet? Varför har hon skrivit det? Vad gör Rosa idag? Hur kan man vara så gammal och fortfarande jobba? Finns det några bilder på Rosa och Katitzi? Skulle vi klara att leva så som Katitzi och hennes familj levde?

Jag älskade själv Katitziböckerna när jag var liten så det känns jättekul att få uppleva det igen som vuxen.

Läsglädje

Det finns vissa författare som jag tycker att jag borde ha läst. De är bra, och ändå blir det inte av. Henning Mankell har varit en sådan författare för mig. Jag har i många år tittat på omslagen, läst baksidorna och tänkt att honom måste jag läsa något av. Ändå tog det mig till julen 2015 innan det blev av. Och inte ens nu blev det på eget initiativ. Det blev i form av en julklapp – ”Svenska gummistövlar”.Och den var precis så fångande som jag trodde att något av Mankell skulle vara. Karaktärer som får en att grubbla på livet och döden och hur väl vi känner de vi har nära oss. Dessutom en spännande historia om mordbränder i skärgården.  2016 hoppas jag blir året då jag läser många Mankell.