Selma Lagerlöf – ”Jerusalem: I Dalarne”

Efter att ha besökt utställningen på Värmlands museum som handlade om människorna från Nås i Dalarna som for till Palestina i slutet av 1800-talet så kände jag att det, till slut, var dags att läsa Selma Lagerlöfs ”Jerusalem: I Dalarne” (som inspirerats av deras resa).  Jag hade inte läst den tidigare, men blev väldigt nyfiken på den när jag gick runt och tittade på bilderna och berättelserna om de människor som lämnade livet här hemma för att finna ett nytt liv i Palestina. Det fick bli en tur till biblioteket.

I ”Jerusalem” får man möta en hel bygd vars centrum finns i den gamla Ingmarssläkten. Släkten är gammal, stor och statusfylld i bygden. Släktens söner förväntas alltid axla faderns storhet, något som inte är helt enkelt för den Ingmar som vi får följa.

Bygden målas upp som relativt harmonisk, där finns en skola och en kyrka och de allra flesta livnär sig som bönder. Kyrkans man är inte så stark som han skulle önska, vilket underlättar för den väckelse som hittar till bygden. Även om inte prästens makt över människorna är stor så är religionens makt det. Den genomsyrar alla de levnadsöden som vi får följa. Alla strävar efter att vara rättrådiga kristna och skäms djupt när de tycker att de har misslyckats med det. Alla har också en stor respekt för de äldre och deras klokhet, något som man inte känner igen så mycket ifrån mer samtida litteratur. Men det är inte de äldre utan de unga vars liv vi främst får följa i ”Jerusalem”. Och det är barnen som i slutet av första delen får gestalta det som säkert många av de vuxna också kände inför den stora resan.

Det är kul att läsa Selma Lagerlöf för att hon låter en lära känna en hel bygd. Berättelsen har naturligtvis huvudpersoner men en får veta så mycket om både dem och andra så att en nästan känner sig som en del av det lilla samhället.

Språket hos Lagerlöf är, naturligtvis, ålderdomligt, men på ett mycket charmigt vis. Läsningen saktas ner och det är svårt att ha bråttom som läsare av ”Jerusalem”. Det är en bok att njuta av och en bok som väcker funderingar både kring det dagliga livet och väckelsen under slutet av 1800-talet.

 

”Hur man botar en feminist” – Nanna Johansson

Mina förhoppningar när jag började läsa ”Hur man botar en feminist” var att det skulle vara en bok i samma anda som Liv Strömqvists seriealbum. Och jag blev inte helt besviken, det finns samma intresse för att gräva runt i vad som ses som norm i samhället/livet. Men i jämförelse med  Strömqvists böcker så känns ”Hur man botar en feminist” lite lösare sammanhållen, och flera av delarna blir lite för utdragna som till exempel alla svar på jobbannonser och de avslutande målarboksbilderna. Trots att det blir lite för mycket av en del bitar så är boken mycket underhållande och jag sitter och småler när jag läser. Det jag gillar mest är nog den stora mixen av serier, annonssvar, en novell, collage och annat kul som finns med. Det jag ogillar är att jag inte alltid förstår kopplingen till bokens titel. Var finns kopplingen mellan köttätande och feminism? Kanske ska jag bara acceptera att bokens titel inte nödvändigtvis måste vara en röd tråd genom precis hela dess innehåll? Kanske förstår jag den bättre när jag läser om den?