”Tio över ett” av Ann-Helén Laestadius

Tanken på att man flyttar en hel stad är fascinerande och att få läsa en roman om det är ett bra substitut när man bor för långt bort för att faktiskt kunna se det på plats. I ”Tio över ett” är det Maja som berättar sin historia om stadsflytten. Hon är en av de som tvingas flytta och som inte vill det. Samtidigt som hon vill bo kvar i sitt hem så är hon livrädd för att gruvan ska rasa över hennes pappa som jobbar där eller att familjen och huset ska rasa ner i gruvan. Varje natt sätter hon klockan på tio över ett, den tid då de spränger, för att ha en chans att rädda sig och sin familj.

Parallellt med stadsflytten, och Majas rädsla för gruvan, får vi också följa Majas liv i skolan där hon är förälskad i en kille och där hennes bästa kompis är på väg att flytta från Kiruna. Det är en jobbig tid både för Maja och för staden, något som Laestadius får fram på ett fint sätt. ”Tio över ett” är en påminnelse om hur jobbigt det kan vara att bryta upp från ett hem och hur jobbigt det också är att växa upp. En bok som kan passa de flesta åldrar.

”Simma med de drunknade” av Lars Mytting

I ”Simma med de drunknade” får vi möta en ung man med en dramatisk bakgrund. Hans föräldrar dog i Frankrike av kvarbliven gas från första världskriget samtidigt försvann han själv, då tre år gammal, i fyra dagar och återfanns sen oförklarligt många mil bort.

Edvard som pojken heter växer sedan upp på en gård i Norge hos sin farmor och farfar. Farfaderns död triggar igång frågor kring det förflutna. Edvard ger sig ut på jakt efter svar och hamnar på Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike.

”Simma med de drunknade” är en roman om att hitta sitt ursprung och få svar på sånt som det länge undvikits att prata om. Som fond till det används andra världskriget och hur ett krig på olika sätt kan splittra familjer. Läsaren får också en tydlig inblick i att kriget fortsätter att påverka människor långt efter det att freden har slutits. Det är en intressant berättelse men jag har svårt att fångas av karaktärerna. Edvard säger att han har svårt med känslor och så är det också för mig som läsare. Känslorna för karaktärerna fattas, men det är ändå en klart underhållande berättelse.