”Den frusna trädgården”

Den frusna trädgården” av Kristin Hannah vill berätta en viktig historia om Leningrads belägring under andra världskriget, det är bra. Jag gillar ofta historiska romaner, kanske extra mycket när kvinnor har huvudrollen.

Men, det finns fler berättelser i ”Vinterträdgården” och de överskuggar det som känns viktigt, intressant och spännande. Ramberättelsen ger oss en kylig, rysk kvinna och hennes två fantastiska, begåvade och vackra döttrar i USA. I dessa vackra och talangfulla kvinnors liv finns egentligen bara ett problem; moderns kyla och ointresse för döttrarna. Som tur är finns det en fantastisk far som alltid har funnits där för sina döttrar och som dessutom älskat sin kyliga frun över allt annat. När han blir sjuk sätts hjulen i rullning och döttrarna försöker på olika sätt hantera förlusten och den kyliga modern. Det är nu vi hamnar i Leningrad. Vi har fått veta att modern är en god sagoberätterska, den enda sida hos henne som döttrarna har uppskattat. Moderns saga vävs in i berättelsen och blir en allt större del av den.

”Den frusna trädgården” börjar lovande men, döttrarna och fadern och berättelsen blir till slut alla för perfekta, trots att brister och tillkortakommanden tas upp. Mystiken saknas då Hannah är alltför ivrig att berätta allt för läsaren. Lösa trådar saknas helt i slutet av boken, allt får en förklaring. Det lämnar ytterst lite utrymme för egna tankar hos läsaren, vilket känns lite tråkigt. Att slutet blir lyckligt kommer inte som en överraskning men det är dessutom tillrättalagt så att inga orosmoln ska vila över karaktärerna, eller läsaren. Det blir för mycket för mig. Till slut är det ändå sagan/berättelsen om Leningrads belägring som stannar kvar hos mig och som gör att ”Den frusna trädgården” känns som en ok semesterläsning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.