”Min fantastiska väninna”

När jag hade läst klart ”Min fantastiska vännina” av Elena Ferrante så försökte jag få tag på fortsättningen på biblioteket, och för första gången på länge så ställde jag mig i kö på en bok. Problemet med det visade sig vara att jag är fjortonde i kön och boken finns inte på biblioteket än. Så sommaren 2017 blir det kanske min tur…

 

Tillbaka till boken som jag har läst: ”Min fantastiska väninna”. Det är en bok om hur det är att växa upp i arbetarkvarteren i Neapel, med mycket små möjligheter att vidareutbilda sig och med mycket starka könsbundna roller att falla in i för de unga tjejerna och killarna.

Att våga gå emot traditionen och skaffa en utbildning, eller att ens hitta en orsak till varför man ska utbilda sig, är inte lätt. Kanske är det därför en fastnar för Lila och Elena. Lila är inte som alla andra och har ett enorm sug efter att lära sig saker. Hon är bäst och snabbast på att lära sig allt i skolan, dessutom är hon en tuff tjej som ingen sätter sig på. Elena inspireras och utmanas av Lila. Trots att mammorna är hemma, eller kanske just därför, så är det snarare papporna som står på flickornas sida när det gäller att fortsätta utbilda sig. Men, utbildning ses inte som viktigt och få verkar se några fördelar med det. Vi träffar flickorna tidigt i livet och får följa deras skolgång och tonårsliv. Båda flickorna har föräldrar som sällan finns där för dem, kanske beroende på att livet är tufft för familjerna. Fäderna jobbar för att försörja sina familjer hjälpligt och mödrarna arbetar i hemmet. Ingen tar sig ut ifrån kvarteren där de bor.

Vänskap och avundsjuka går hand i hand för Elena när det gäller Lila. Hon är beroende av Lilas uppmärksamhet och vänskap samtidigt som hon är enormt avundsjuk så fort Lila är bättre i skolan, eller om Lila på något sätt ligger före henne. Hur Lila känner får vi inte veta lika mycket om trots att hon är både berättelsens stjärna, och gåta. Eller kanske just därför, en stjärna kräver lite mystik. Boken inleds med att hon har försvunnit och att Elena antas veta var hon kan finnas. Genom bokens inledning förstår vi också att både Elena och Lila är vuxna, men när vi lämnar dem i första boken så är de fortfarande tonåringar. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Det får nog bli ett inköp.

Vill man läsa mer om hur det är att växa upp som tjej i en arbetarfamilj i Italien så kan man, i väntan på del två av Ferrantes bok, läsa Silvia Avallones ”Stål”. Båda böckerna ger mersmak när det gäller samtida italiensk litteratur. Båda ger också mycket att tänka på kring jämställdhet och klassfrågor.