Spökhanden – Selma Lagerlöf

I jakten på noveller till mina elever lästa jag idag ”Spökhanden” av Selma Lagerlöf. Den känns väldigt mycket 1800-tal på ett trevligt igenkännande sätt. En ung kvinna ska gifta sig med en äldre doktor. Hon drabbas av en mystisk åkomma som gör att de båda tvingas konfrontera sina känslor för varandra. Intressant läsning när man vill diskutera mans- och kvinnoroller nu och då. Den har också det övernaturliga inslaget med spökhanden, men det är inte den som gör berättelsen läskig. En fin novell som jag gärna läser igen.

Selma Lagerlöf – ”Jerusalem: I Dalarne”

Efter att ha besökt utställningen på Värmlands museum som handlade om människorna från Nås i Dalarna som for till Palestina i slutet av 1800-talet så kände jag att det, till slut, var dags att läsa Selma Lagerlöfs ”Jerusalem: I Dalarne” (som inspirerats av deras resa).  Jag hade inte läst den tidigare, men blev väldigt nyfiken på den när jag gick runt och tittade på bilderna och berättelserna om de människor som lämnade livet här hemma för att finna ett nytt liv i Palestina. Det fick bli en tur till biblioteket.

I ”Jerusalem” får man möta en hel bygd vars centrum finns i den gamla Ingmarssläkten. Släkten är gammal, stor och statusfylld i bygden. Släktens söner förväntas alltid axla faderns storhet, något som inte är helt enkelt för den Ingmar som vi får följa.

Bygden målas upp som relativt harmonisk, där finns en skola och en kyrka och de allra flesta livnär sig som bönder. Kyrkans man är inte så stark som han skulle önska, vilket underlättar för den väckelse som hittar till bygden. Även om inte prästens makt över människorna är stor så är religionens makt det. Den genomsyrar alla de levnadsöden som vi får följa. Alla strävar efter att vara rättrådiga kristna och skäms djupt när de tycker att de har misslyckats med det. Alla har också en stor respekt för de äldre och deras klokhet, något som man inte känner igen så mycket ifrån mer samtida litteratur. Men det är inte de äldre utan de unga vars liv vi främst får följa i ”Jerusalem”. Och det är barnen som i slutet av första delen får gestalta det som säkert många av de vuxna också kände inför den stora resan.

Det är kul att läsa Selma Lagerlöf för att hon låter en lära känna en hel bygd. Berättelsen har naturligtvis huvudpersoner men en får veta så mycket om både dem och andra så att en nästan känner sig som en del av det lilla samhället.

Språket hos Lagerlöf är, naturligtvis, ålderdomligt, men på ett mycket charmigt vis. Läsningen saktas ner och det är svårt att ha bråttom som läsare av ”Jerusalem”. Det är en bok att njuta av och en bok som väcker funderingar både kring det dagliga livet och väckelsen under slutet av 1800-talet.

 

Maus

För några år sedan tipsade en kollega mig om ”Maus” av Art Spiegelman. Den har jag sedan läst med några av mina klasser i svenska och nu läser jag den igen. Varje gång jag tar fram den tycker jag att den är lika bra. Det jag gillar är dels berättandet, där sonen Art vill skriva/rita sin fars berättelse om Förintelsen, men också det nyanserade porträttet av fadern, Vladek. Vladek är som många andra egensinniga äldre män men han är också väldigt tydligt påverkad av sina upplevelser under Förintelsen. Det är intressant att Vladeks berättelse börjar i hans ungdom, före kriget. En ungdom som liknar andras på många vis och som skapar både ett igenkännande men också en viss undran kring Vladek som person (det är inte enbart positiva sidor hos Vladek som vi får se). Vladeks berättelse om Förintelsen är också en berättelse om hur Förintelsen påverkar familjen efter att kriget är slut. Långt, långt efter att kriget är slut och lägren tömda så är det ändå inte över för familjen. ”Maus” är verkligen en bok som är väldigt tacksam att diskutera för att den rymmer så mycket; fruktansvärd historia, kärlek, familjekonflikter och överlevnad.

 

Katitzi

Katitzi har inköpts till barnens födelsedagar på sistone och båda är helt fast. Det finns så oerhört mycket att prata om. Romernas situation i Sverige förr i tiden, men också nu, hur man behandlade barn förr i tiden, barngiftermål, hur skolan var då jämfört med nu och mycket mer. Språket i böckerna är inte enkelt men leder till nyfikenhet. Det blir många diskussioner kring vad olika ord betyder och att det kan vara viktigt vilket ord man väljer att använda om det finns två som betyder ungefär samma sak.

En del av spänningen med böckerna är också att Katitzi och hennes familj inte är påhittade och att de finns än idag. Det leder också till många funderingar; lever Katitzi? lever Rosa? Lena? Vem är egentligen Angelica som har skrivit förordet? Varför har hon skrivit det? Vad gör Rosa idag? Hur kan man vara så gammal och fortfarande jobba? Finns det några bilder på Rosa och Katitzi? Skulle vi klara att leva så som Katitzi och hennes familj levde?

Jag älskade själv Katitziböckerna när jag var liten så det känns jättekul att få uppleva det igen som vuxen.

Ett bokminne

IMG_0078

”Brandman Bruno” och ”Vulkanutbrottet” är böcker som jag tydligt minns att jag gillade jättemycket som barn. Men den bok som fick mig att bli riktigt intresserad av böcker, och som fick mig att själv börja leta efter fler bra böcker att läsa, var ”Anne på Grönkulla”. Det som fångade mig var det outhärdligt sorgliga slutet där Matthew dör. Det var den första boken som fick mig att gråta och det var tydligen något jag gärna ville uppleva igen 🙂