Shakespeare i ny tappning

Jag gick till biblioteket för att hitta Jo Nesbøs moderna tolkning av Macbeth men kom istället hem med Jeanette Wintersons tolkning av ”En vintersaga”. Den var brutal och uppslukande men kanske inget som stannar kvar i minnet särskilt länge. Lite roligt var det att hon hade skrivit in sig själv på ett hörn och jag gillar att hon berättar mycket om ”En vintersaga” då jag inte har läst den.

Jag blev i alla fall så pass pepp på Shakespearetolkningar att jag letade upp Anne Tylers bidrag till 400 årsfirandet av Shakespeares död ”Honung och ättika”. Den baseras på ”Så tuktas en argbigga”, ett verk som jag inte har läst men där jag har sett den moderna filmversionen ”Tio orsaker att hata dig” mer än en gång. ”Honung och ättika” var, liksom ”En vintersaga”, snabbläst och lättsmält trots att det i botten finns tunga frågor om föräldraskap och migration. Det är dock inte de tunga frågorna som hänger kvar efter läsningen utan snarare en känsla av att karaktärerna var mer än lovligt obegripliga. Trots det fastnar jag ändå för dem och boken är helt klart underhållande.

Sammanfattningsvis är jag fortfarande på jakt efter Nesbøs ”Macbeth” och jag känner dessutom att jag vill läsa Shakespeares ”En vintersaga” och ”Så tuktas en argbigga”.

  

 

Semesterspänning

Den hemliga kvinnan av Anna Ekberg har en titel som jag har jättesvårt att komma ihåg, trots att den har en stark koppling till boken. Som tur är behöver inte titeln vara fångande för att boken ska vara bra.  Historien om Helen som tappat minnet och plötsligt en dag hittas av sin riktige make (hon har hittat en ny man) är spännande och ger en liten fläkt av dansk historia. Intrigen blir efter ett tag lite väl tillkrånglad och osannolikt många bitar faller på plats i precis rätt stund, men det är samtidigt ett högt och spännande tempo som håller fast läsaren mest hela tiden.  Det blir säkert en bra film av den här boken inom en inte allt för avlägsen framtid. Som läsning är det en helt ok bok att inleda semestern med.

Koka björn

För 20 år sedan besökte jag Lars Levi Laestadius pörte i Karesuando. Kanske gör det att jag gillar ”Koka Björn” av Mikael Niemi lite extra mycket. Det är kul att ha en bild av var något utspelar sig och det gör mig lite extra nyfiken.

Berättelsen är lätt att fångas av. En död ung flicka, väckelsetider, och en pussellösande präst som ivrigt ledsagar och utbildar ett hittebarn som han har tagit sig an. Det blir en berättelse som överraskar och förfärar en som läsare. Man känner också att man lär sig något lite mer om svensk historia trots att mycket är fiktivt.

Kalmars jägarinnor

I Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson kastas man tillbaka till 90-talet med hjälp av musik och godis som alla som växte upp då minns. Gick man dessutom på gymnasiet då så känner man också igen festerna. Kanske är det de bitarna som får mig att fortsätta läsa. Det är inte så lätt att fastna för karaktärerna. Jag blandar ihop dem och de blir mer en grötig grupp än enskilda individer. Men kanske är det också det som är meningen. De drar tillsammans fram genom gymnasieåren på ständig jakt efter nya kickar och på flykt från familjer och problem. Så länge de är beroende av sina föräldrar och fortfarande går i skolan så håller de ihop som om vänskapen ska vara för alltid. Men då och då kommer små glimtar av något annat. De små glimtarna är det som kanske kommer att få mig att läsa nästa del också.

”Versioner av oss” av Laura Barnett

Versioner av oss”, av Laura Barnett,  är en roman som kräver lite fokus när man läser den. Eva och Jim möts som unga och man får följa dem genom hela livet i tre olika versioner av deras liv. Det är tre väldigt olika versioner – alla lika fascinerande, och i början lite knepiga att hålla isär så en pappersbok rekommenderas. Det är lätt att sympatisera med alla karaktärerna (det blir många på tre liv) och att leva sig in i de problem som livet levererar.

Gillar man ”Liv efter liv” och ”Sliding doors” så tycker man förmodligen också om ”Versioner av oss”.  Den är lätt att komma in i och den är svår att sluta läsa. Kanske kan man komma till slutsatsen att alla versioner av livet har sina egna höjdpunkter och lågvattenmärken, och att det mesta i slutändan jämnar ut sig. Ska man tro ”Versioner av oss” så är det svårt att hitta ett perfekt liv – något som säkert kan kännas som en tröst för många.

Blybröllop

Blybröllop”, av Sara Paborn, är en snabbläst bok om ett, i dubbel bemärkelse, tungt ämne. Ett uselt äktenskap kulminerar när frun bestämmer sig för att blyförgifta sin make. Hon är mycket detaljerad i sin beskrivning av hur det går till, men också i beskrivningen av det kärlekslösa äktenskapet där maken under åratal aldrig ser och konstant nedvärderar allt som är viktigt och intressant för henne. Det är lätt att förstå hennes frustration men kanske inte lika lätt att förstå varför maken behöver förgiftas. Trots det så är det underhållning som man dras med i och gärna vill veta upplösningen på.

”Vända hem” – Yaa Gyasi

Vända hem” är en fantastisk, och förfärlig, berättelse om slaveriet och en släkts öde från 1700-talets Afrika till 1900-talets Amerika och Afrika. Vi får följa släkten genom att tillfälligt möta en generation i taget, både i Afrika och Amerika. Varje kapitel blir en berättelse om en specifik person och det häftiga här är att alla personliga öden griper tag i en. Men det är många livsöden och släktträdet i början av boken är till stor hjälp när det har blivit en lucka i läsandet.

Samtidigt som jag läste den här, läste jag också Jason Diakités ”En droppe midnatt”. Böckerna bekräftar varandras bild av de svartas situation i USA under 1800-1900-talen och hur den fortsatta segregeringen efter inbördeskriget har lett fram till dagens situation i USA.

I ”En droppe midnatt” är också konflikten mellan far och son central. En konflikt som fascinerande nog verkar gå i arv. Intressant är också att berättelsen vi får ta del av till väldigt stor del handlar om Jason Diakités fars historia, och faderns släkt. Det finns alltså utrymme för både moderns historia, och en del 2 i Jasons egen historia då många bitar saknas. Förhoppningsvis kommer det så småningom.

 

”Fyren mellan haven” – M.L.Stedman

I ”Fyren mellan haven” spolas en bebis iland på en ö utanför Australiens västkust. Fyrvaktarparet, som har haft stora svårigheter att själva få barn, bestämmer sig för att behålla barnet. De gör det förbjudna, både moraliskt och enligt fyrvaktarnas reglemente, och hur det påverkar dem själva och alla i deras närhet är den resa som vi som läsare får följa med på.

M.L. Stedman är mycket skicklig på att få läsaren att förstå hur man faktiskt kan stjäla ett barn och tro att det är bäst för alla. Det är svårt att som läsare döma paret. Hon visar också på hur förluster av nära anhöriga ständigt finns med oss alla. Alldeles särskilt påtagligt blir det eftersom romanen utspelar sig efter första världskriget, ett krig där flera av huvudkaraktärernas släktingar deltog och dog. Det finns många livsöden som ges alldeles lagom utrymme i den här romanen, och alla öden skapar sympati för den enskilda människan och varför just den är som den är.

Det som blir kvar att fundera på efter att ha läst ”Fyren mellan haven” är just förlusterna. Alla är drabbade, men naturligtvis på olika sätt, och ingen är opåverkad av sin förlust. Frågan är hur man kan få ett bra liv trots den saknad som alltid finns efter förlorade nära och kära. Ett litet svar, eller kanske bara ett tips på vägen, ges i boken.

Den här boken, och framförallt alla dess karaktärer och deras livsbekymmer, gillade jag skarpt.