Semesterspänning

Den hemliga kvinnan av Anna Ekberg har en titel som jag har jättesvårt att komma ihåg, trots att den har en stark koppling till boken. Som tur är behöver inte titeln vara fångande för att boken ska vara bra.  Historien om Helen som tappat minnet och plötsligt en dag hittas av sin riktige make (hon har hittat en ny man) är spännande och ger en liten fläkt av dansk historia. Intrigen blir efter ett tag lite väl tillkrånglad och osannolikt många bitar faller på plats i precis rätt stund, men det är samtidigt ett högt och spännande tempo som håller fast läsaren mest hela tiden.  Det blir säkert en bra film av den här boken inom en inte allt för avlägsen framtid. Som läsning är det en helt ok bok att inleda semestern med.

Läsutmaning för vuxna

Stadsbiblioteket i Karlstad har i flera år haft en sommarläsutmaning för barn. I år finns det en utmaning för vuxna också. För att klara utmaningen ska man ha läst fem böcker i olika förbestämda kategorier som man kan välja mellan. Jag har nått till fem men jobbar vidare för att hinna så många kategorier som möjligt innan sommaren är slut. Kategorin för tillfället är: ”Bok vald efter omslag”. Jag har många gånger dragits till omslaget på ”Miniatyrmakaren” och tänkt att jag vill läsa den. Förra veckan fick jag möjlighet att låna den och nu är jag igång med läsningen. Än så länge så gillar jag både omslaget och boken. Vi får se om det håller i sig.

”Vända hem” – Yaa Gyasi

Vända hem” är en fantastisk, och förfärlig, berättelse om slaveriet och en släkts öde från 1700-talets Afrika till 1900-talets Amerika och Afrika. Vi får följa släkten genom att tillfälligt möta en generation i taget, både i Afrika och Amerika. Varje kapitel blir en berättelse om en specifik person och det häftiga här är att alla personliga öden griper tag i en. Men det är många livsöden och släktträdet i början av boken är till stor hjälp när det har blivit en lucka i läsandet.

Samtidigt som jag läste den här, läste jag också Jason Diakités ”En droppe midnatt”. Böckerna bekräftar varandras bild av de svartas situation i USA under 1800-1900-talen och hur den fortsatta segregeringen efter inbördeskriget har lett fram till dagens situation i USA.

I ”En droppe midnatt” är också konflikten mellan far och son central. En konflikt som fascinerande nog verkar gå i arv. Intressant är också att berättelsen vi får ta del av till väldigt stor del handlar om Jason Diakités fars historia, och faderns släkt. Det finns alltså utrymme för både moderns historia, och en del 2 i Jasons egen historia då många bitar saknas. Förhoppningsvis kommer det så småningom.

 

”Fyren mellan haven” – M.L.Stedman

I ”Fyren mellan haven” spolas en bebis iland på en ö utanför Australiens västkust. Fyrvaktarparet, som har haft stora svårigheter att själva få barn, bestämmer sig för att behålla barnet. De gör det förbjudna, både moraliskt och enligt fyrvaktarnas reglemente, och hur det påverkar dem själva och alla i deras närhet är den resa som vi som läsare får följa med på.

M.L. Stedman är mycket skicklig på att få läsaren att förstå hur man faktiskt kan stjäla ett barn och tro att det är bäst för alla. Det är svårt att som läsare döma paret. Hon visar också på hur förluster av nära anhöriga ständigt finns med oss alla. Alldeles särskilt påtagligt blir det eftersom romanen utspelar sig efter första världskriget, ett krig där flera av huvudkaraktärernas släktingar deltog och dog. Det finns många livsöden som ges alldeles lagom utrymme i den här romanen, och alla öden skapar sympati för den enskilda människan och varför just den är som den är.

Det som blir kvar att fundera på efter att ha läst ”Fyren mellan haven” är just förlusterna. Alla är drabbade, men naturligtvis på olika sätt, och ingen är opåverkad av sin förlust. Frågan är hur man kan få ett bra liv trots den saknad som alltid finns efter förlorade nära och kära. Ett litet svar, eller kanske bara ett tips på vägen, ges i boken.

Den här boken, och framförallt alla dess karaktärer och deras livsbekymmer, gillade jag skarpt.

Allt som jag inte minns

Allt som jag inte minns” är en helt fantastisk bok om ganska vanliga människor som drabbas av det som vanliga människor brukar drabbas av; kärlek, död, vänskap, arbete, vuxenliv…

Jonas Hassen Khemiri är, som alltid, en fantastisk berättare. Här får vi följa en författares försök att reda ut vad som egentligen hände i samband med att Samuel dog. Han pratar med flickvännen, killen han delade lägenhet med och den senila mormodern. Alla får göra sin röst hörd i första person och intervjuerna blandas. Frågorna syns inte, med undantag för när den intervjuade upprepar en fråga, vilket gör att boken känns som ett mellanting mellan roman och intervju. Det känns som en helt ny sorts intervjuroman där en hela tiden påminns om att det vi får veta är svar på frågor som har ställts av författaren. Och där vi själva får pussla ihop vem som säger vad. Men varför söker författaren efter alla dessa svar?

”Allt jag inte minns” får mig att fundera mycket på hur olika saker uppfattas beroende på vems synvinkel en får. Världen är inte svart eller vit, och det är Khemiri väldigt bra på att visa läsaren här.

 

”Passa bollen! ropar Kosse”

När en letar efter barnböcker på biblioteket så känns det som att det finns en uppsjö av fotbollsböcker riktade till 6-12 åringar, men alla har en kille som huvudperson. Det har inte intresserat mina tjejer någon gång. Men så hittade vi ”Passa bollen! ropar Kosse” av Anja Gatu och då ville de gärna låna.

Kosse älskar fotboll men får inte vara med sina äldre bröder och spela. Hennes kompis Emma tycker inte att det är roligt att spela men när skolan ska få vara med i en riktig turnering lyckas Kosse övertala henne att de ska träna inför den tillsammans.

Hur mycket av boken som bygger på fakta om Kosovare Asllani, som är bokens förebild, vet jag inte. Men bokens Kosse är en helt vanlig tjej som har lätt för fotboll och svårt för att prata inför klassen i skolan. Jag tror att många små tjejer kan inspireras av den duktiga fotbollstjejen Kosse och samtidigt känna igen sig i hur det är att ha storasyskon och att gå i skolan. Den här boken gillade vi.

”The Switch”

The Switch” är den första, och sista, romanen jag kommer att läsa av Olivia Goldsmith. Jag har sett ”First Wives Club” (som bygger på en av hennes romaner) för länge sedan och hade för mig att den var lite småtrevlig. Så tanken med den här boken var att få lite lättsmält sommarunderhållning. Men det är extremt svårt att gilla den här romanen och det känns mycket oklart vem jag någonsin skulle kunna rekommendera den till.

Sylvie är en medelålders kvinna (40) vars barn precis har flyttat hemifrån och vars man har skaffat sig en älskarinna. Hon har, förstår en, förslappats när det gäller utseendet. Borta är den piffiga 30-plussaren och nu har medelålder (snudd på ålderdomen) inträtt. Det är inte bra – en ska vara ung och vacker annars saknar en värde. Att Sylvie trots den begynnande ålderdomen känner sig lycklig med sitt liv, åtminstone fram tills makens otrohet uppdagar sig, är helt oviktigt i sammanhanget. Älskarinnan är allt det som Sylvie inte längre är: ung, inte alltför smart och väldigt vacker. Hon är, utseendemässigt, en kopia av frun för tio år sedan. Den något annorlunda lösningen på problemet med makens otrohet blir här att frun och älskarinnan bildar en sorts pakt som går ut på att de ska byta plats. Frun lyfter sig och älskarinnan äter upp sig, för att sedan byta plats.

Under tiden som de jobbar på förändringen blir Sylvie mer och mer förtjust i älskarinnan och verkar till slut känna sig som en storasyster till henne. Det gör inte berättelsen mer intressant. Det gör inte heller Sylvies teori om varför hon ska förlåta sin man: ”She realized she could forgive Bob because he, like many men, often had very little idea of what he was doing until it was actually done.” Stackars alla världens män som inte vet vad de gör förrän de har gjort det?! Att sedan både släkt och vänner köper bytet av identiteter rakt av var ingen stor överraskning, men fick mig att tröttna ännu mer på boken. Det bekräftar också  ännu mer det genomgående budskapet att det bara är utseendet som är viktigt. Bara de två kvinnorna ser lika ut så märker ingen att de är två helt olika personligheter. Till slut hoppar jag någon rad här och där bara för att ta mig till slutet lite snabbare.

Kanske är ”The Switch” tänkt att vara rolig och samhällskritisk? Efter 330 sidor är det svårt att läsa den som sådan. Istället känner jag att det är extremt svårt att acceptera det som känns som bokens budskap: att kvinnors enda värde ligger i att de på ytan är unga och vackra, och att de viger sitt liv åt att serva sin man non stop. Det är också svårt att köpa bilden av en 40 årig kvinna som en kvinna på väg mot livets slut. En kvinna vars enda hopp om fortsatt lycka ligger i att hon lyfter sig tillbaka till ungdomen.

Det intressanta med den här boken blev istället vem som har skrivit den. Jag blev tvungen att googla Olivia Goldsmith. Den andra länken i söklistan var en artikel om att Goldsmith hade dött efter en skönhetsoperation. I Wikipedia hittade jag en länk om att Suzanne Vega skrivit en låt om Goldsmith’s tragiska bortgång och den kan jag rekommendera:

 

”Den frusna trädgården”

Den frusna trädgården” av Kristin Hannah vill berätta en viktig historia om Leningrads belägring under andra världskriget, det är bra. Jag gillar ofta historiska romaner, kanske extra mycket när kvinnor har huvudrollen.

Men, det finns fler berättelser i ”Vinterträdgården” och de överskuggar det som känns viktigt, intressant och spännande. Ramberättelsen ger oss en kylig, rysk kvinna och hennes två fantastiska, begåvade och vackra döttrar i USA. I dessa vackra och talangfulla kvinnors liv finns egentligen bara ett problem; moderns kyla och ointresse för döttrarna. Som tur är finns det en fantastisk far som alltid har funnits där för sina döttrar och som dessutom älskat sin kyliga frun över allt annat. När han blir sjuk sätts hjulen i rullning och döttrarna försöker på olika sätt hantera förlusten och den kyliga modern. Det är nu vi hamnar i Leningrad. Vi har fått veta att modern är en god sagoberätterska, den enda sida hos henne som döttrarna har uppskattat. Moderns saga vävs in i berättelsen och blir en allt större del av den.

”Den frusna trädgården” börjar lovande men, döttrarna och fadern och berättelsen blir till slut alla för perfekta, trots att brister och tillkortakommanden tas upp. Mystiken saknas då Hannah är alltför ivrig att berätta allt för läsaren. Lösa trådar saknas helt i slutet av boken, allt får en förklaring. Det lämnar ytterst lite utrymme för egna tankar hos läsaren, vilket känns lite tråkigt. Att slutet blir lyckligt kommer inte som en överraskning men det är dessutom tillrättalagt så att inga orosmoln ska vila över karaktärerna, eller läsaren. Det blir för mycket för mig. Till slut är det ändå sagan/berättelsen om Leningrads belägring som stannar kvar hos mig och som gör att ”Den frusna trädgården” känns som en ok semesterläsning.

”Min fantastiska väninna”

När jag hade läst klart ”Min fantastiska vännina” av Elena Ferrante så försökte jag få tag på fortsättningen på biblioteket, och för första gången på länge så ställde jag mig i kö på en bok. Problemet med det visade sig vara att jag är fjortonde i kön och boken finns inte på biblioteket än. Så sommaren 2017 blir det kanske min tur…

 

Tillbaka till boken som jag har läst: ”Min fantastiska väninna”. Det är en bok om hur det är att växa upp i arbetarkvarteren i Neapel, med mycket små möjligheter att vidareutbilda sig och med mycket starka könsbundna roller att falla in i för de unga tjejerna och killarna.

Att våga gå emot traditionen och skaffa en utbildning, eller att ens hitta en orsak till varför man ska utbilda sig, är inte lätt. Kanske är det därför en fastnar för Lila och Elena. Lila är inte som alla andra och har ett enorm sug efter att lära sig saker. Hon är bäst och snabbast på att lära sig allt i skolan, dessutom är hon en tuff tjej som ingen sätter sig på. Elena inspireras och utmanas av Lila. Trots att mammorna är hemma, eller kanske just därför, så är det snarare papporna som står på flickornas sida när det gäller att fortsätta utbilda sig. Men, utbildning ses inte som viktigt och få verkar se några fördelar med det. Vi träffar flickorna tidigt i livet och får följa deras skolgång och tonårsliv. Båda flickorna har föräldrar som sällan finns där för dem, kanske beroende på att livet är tufft för familjerna. Fäderna jobbar för att försörja sina familjer hjälpligt och mödrarna arbetar i hemmet. Ingen tar sig ut ifrån kvarteren där de bor.

Vänskap och avundsjuka går hand i hand för Elena när det gäller Lila. Hon är beroende av Lilas uppmärksamhet och vänskap samtidigt som hon är enormt avundsjuk så fort Lila är bättre i skolan, eller om Lila på något sätt ligger före henne. Hur Lila känner får vi inte veta lika mycket om trots att hon är både berättelsens stjärna, och gåta. Eller kanske just därför, en stjärna kräver lite mystik. Boken inleds med att hon har försvunnit och att Elena antas veta var hon kan finnas. Genom bokens inledning förstår vi också att både Elena och Lila är vuxna, men när vi lämnar dem i första boken så är de fortfarande tonåringar. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Det får nog bli ett inköp.

Vill man läsa mer om hur det är att växa upp som tjej i en arbetarfamilj i Italien så kan man, i väntan på del två av Ferrantes bok, läsa Silvia Avallones ”Stål”. Båda böckerna ger mersmak när det gäller samtida italiensk litteratur. Båda ger också mycket att tänka på kring jämställdhet och klassfrågor.