”Tio över ett” av Ann-Helén Laestadius

Tanken på att man flyttar en hel stad är fascinerande och att få läsa en roman om det är ett bra substitut när man bor för långt bort för att faktiskt kunna se det på plats. I ”Tio över ett” är det Maja som berättar sin historia om stadsflytten. Hon är en av de som tvingas flytta och som inte vill det. Samtidigt som hon vill bo kvar i sitt hem så är hon livrädd för att gruvan ska rasa över hennes pappa som jobbar där eller att familjen och huset ska rasa ner i gruvan. Varje natt sätter hon klockan på tio över ett, den tid då de spränger, för att ha en chans att rädda sig och sin familj.

Parallellt med stadsflytten, och Majas rädsla för gruvan, får vi också följa Majas liv i skolan där hon är förälskad i en kille och där hennes bästa kompis är på väg att flytta från Kiruna. Det är en jobbig tid både för Maja och för staden, något som Laestadius får fram på ett fint sätt. ”Tio över ett” är en påminnelse om hur jobbigt det kan vara att bryta upp från ett hem och hur jobbigt det också är att växa upp. En bok som kan passa de flesta åldrar.

”Jag och Earl och tjejen som dör” – Jesse Andrews

Jag ramlade på ”Jag och Earl och tjejen som dör” av Jesse Andrews i biblioteket. Det finns en del likheter med ”The Fault in our Stars” i den här boken. Ung tjej med obotlig cancer finner med lite föräldrapushning kille att hänga med. Närvarande och stöttande föräldrar finns i bakgrunden.  Men det är inte den sjuka tjejen som är berättaren, eller huvudpersonen i den här boken. I ”Jag och Earl och tjejen som dör” kretsar berättelsen mest kring huvudpersonen Greg och hans dåliga självförtroende och de , enligt honom själv, usla filmer som han och Earl har gjort. För att pigga upp Rachel, tjejen som dör, så ska de göra en film till henne, och dessutom om henne.

Vi får mycket information om Gregs alla misslyckanden i sitt sökande efter flickvänner, i kontakten med Rachel och i vänskapen med Earl och hans synnerligen dysfunktionella familj. Den påtvingade kontakten med Rachel vilar på lite darrig grund och skolarbetet går allt sämre ju längre terminen lider. Det mesta i Gregs liv är jobbigt och blir ännu jobbigare.

Mycket av boken går åt till att Greg vältrar sig i sina misslyckanden i livet. Tjejer, filmer och skolan – inget går riktigt som det ska. Det är stundtals underhållande och ibland lite segdraget att följa Gregs tillkortakommanden. Han känns lite som en nutida Adrian Mole och boken hamnar ganska tydligt i ungdomsboksfacket. Det är trivsam läsning för en vuxen också, men inte en bok som jag tror kommer att dröja sig kvar på samma sätt som ”The Fault in our Stars” har gjort.

Årets första

Årets första böcker blev två ungdomsböcker. Jag inledde med Johanna Lindbäcks ”En liten chock” som var en fin berättelse om gymnasieårens bekymmer som blandas med sorgen efter en mamma som har dött alldeles för ung. Stort och smått i livet skildras på ett fint sätt av Lindbäck.

Före jul läste jag en bok av E. Lockhart och nu fortsatte jag med en annan av henne: ”Kanske är det allt du behöver veta”. Bara titeln är fångande och boken suger också med läsaren in i den sorgliga berättelsen om en väldigt trasig flicka i en familj som har rasat samman. Stilen i den här boken är mer eftertänksam än i den första. Vissa rader är extremt korta. Tempot är relativt långsamt och upprepningarna många. I berättelsen finns också korta, kursiverade sagor insprängda. Lockhart får med flera teman; rasism, familjesplittring och pengars makt över människor. Precis som i ”Den ökända historien om Frankie Landau Banks” är huvudpersonen i vissa fall mycket klarsynt för sin ålder, det hittar en också i  ”Kanske är det allt du behöver veta”. Här handlar det om att ha genomskådat de vuxnas sjuka kamp för att få ut maximalt arv efter den fortfarande levande fadern, men också om att inse att ens egna värderingar kan skilja sig stort från de som står en väldigt nära. Det är lätt att dras med i Lockharts berättelser och jag ser fram emot att läsa mer av henne när boken är slut.

 

Ungdomsromaner

Det skrivs så många bra ungdomsböcker (som så klart även vuxna bör läsa). Den senaste veckan har jag läst två med lite olika vinklingar på de problem som ofta uppstår  när man fortfarande går i skolan. I ”Den ökända historien om Frankie Landau Banks” (E. Lockhart) möter en den självsäkra, påhittiga och roliga hjältinnan Laurie. Hon bryter sig in, och tar en plats, i den traditionella killklubben på ett mycket underhållande sätt. Kvinnor kan, och bör ta plats – skrivs kanske läsaren på näsan – men på ett väldigt underhållande sätt. Förhoppningsvis hittar många unga tjejer den här boken. Fler sådana hjältinnor tack!

I ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” (Å.Asptjärn) fyller Emanuel Kent rollen som antihjälte med den äran. Hans totala oförmåga att ens försöka att båda ha kvar sin kompis och samtidigt skaffa en flickvän är rörande.  En kan inte låta bli att tycka om honom och samtidigt förtvivlat gärna vilja säga åt honom att inte sälja ut sin enda, och bästa kompis. Än värre blir det också av att kompisen precis har förlorat sin pappa, och att Emanuels föräldrar så förtvivlat entusiastisk vill att han ska göra typiska ungdomsgrejer som att gå på fest med kompisar. ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” är välskriven, plågsam på ett  underhållande sätt och svår att släppa.

En fortsättning

”När Hitler stal den rosa kaninen”, av Judith Kerr, var en av mina favoritböcker som liten/halvstor. Det var en av de första berättelser om andra världskriget och förintelsen som jag läste. Det var fascinerade, sorgligt och väldigt spännande att följa en ung judisk flickas flykt från Hitlertyskland. Jag läste om den flera gånger och har den fortfarande i bokhyllan. För ett tag sedan hittade jag en uppföljare på bibblan. Omslaget var inte så lockande på ”När Hitler stal den rosa kaninen” , det kändes ganska barnsligt vilket inte stämde med boken, och samma gäller för ”Den motsatta vägen” (eller så är det bara tidens tand som har gnagt väldigt hårt). På insidan av den här uppföljaren finns inklistrat ett halvt (!) omdöme om boken. Detta halva omdöme lockar definitivt inte läsaren till att fortsätta bläddra i boken.

IMG_0818

Tänk att den ändå fick en plats i hyllan och har lyckats hålla sig kvar i alla år 🙂 Som läsupplevelse var det en lite långsam men fin berättelse om hur det var att klara sig i London under kriget som ung, tysk flykting. Stundtals undrade jag om det var översättningen som var knackig eller om det bara var språket som var ålderdomligt, men det var inget jätteflyt i läsningen. Jag minns att jag läste ”När Hitler stal den rosa kaninen” många gånger. Det kommer jag inte att göra med ”Den motsatta vägen”, men jag är glad att jag har läst den och och fick veta mer om hur det gick för Anna och hennes familj på flykt.

IMG_0819