”Vända hem” – Yaa Gyasi

Vända hem” är en fantastisk, och förfärlig, berättelse om slaveriet och en släkts öde från 1700-talets Afrika till 1900-talets Amerika och Afrika. Vi får följa släkten genom att tillfälligt möta en generation i taget, både i Afrika och Amerika. Varje kapitel blir en berättelse om en specifik person och det häftiga här är att alla personliga öden griper tag i en. Men det är många livsöden och släktträdet i början av boken är till stor hjälp när det har blivit en lucka i läsandet.

Samtidigt som jag läste den här, läste jag också Jason Diakités ”En droppe midnatt”. Böckerna bekräftar varandras bild av de svartas situation i USA under 1800-1900-talen och hur den fortsatta segregeringen efter inbördeskriget har lett fram till dagens situation i USA.

I ”En droppe midnatt” är också konflikten mellan far och son central. En konflikt som fascinerande nog verkar gå i arv. Intressant är också att berättelsen vi får ta del av till väldigt stor del handlar om Jason Diakités fars historia, och faderns släkt. Det finns alltså utrymme för både moderns historia, och en del 2 i Jasons egen historia då många bitar saknas. Förhoppningsvis kommer det så småningom.

 

”The Switch”

The Switch” är den första, och sista, romanen jag kommer att läsa av Olivia Goldsmith. Jag har sett ”First Wives Club” (som bygger på en av hennes romaner) för länge sedan och hade för mig att den var lite småtrevlig. Så tanken med den här boken var att få lite lättsmält sommarunderhållning. Men det är extremt svårt att gilla den här romanen och det känns mycket oklart vem jag någonsin skulle kunna rekommendera den till.

Sylvie är en medelålders kvinna (40) vars barn precis har flyttat hemifrån och vars man har skaffat sig en älskarinna. Hon har, förstår en, förslappats när det gäller utseendet. Borta är den piffiga 30-plussaren och nu har medelålder (snudd på ålderdomen) inträtt. Det är inte bra – en ska vara ung och vacker annars saknar en värde. Att Sylvie trots den begynnande ålderdomen känner sig lycklig med sitt liv, åtminstone fram tills makens otrohet uppdagar sig, är helt oviktigt i sammanhanget. Älskarinnan är allt det som Sylvie inte längre är: ung, inte alltför smart och väldigt vacker. Hon är, utseendemässigt, en kopia av frun för tio år sedan. Den något annorlunda lösningen på problemet med makens otrohet blir här att frun och älskarinnan bildar en sorts pakt som går ut på att de ska byta plats. Frun lyfter sig och älskarinnan äter upp sig, för att sedan byta plats.

Under tiden som de jobbar på förändringen blir Sylvie mer och mer förtjust i älskarinnan och verkar till slut känna sig som en storasyster till henne. Det gör inte berättelsen mer intressant. Det gör inte heller Sylvies teori om varför hon ska förlåta sin man: ”She realized she could forgive Bob because he, like many men, often had very little idea of what he was doing until it was actually done.” Stackars alla världens män som inte vet vad de gör förrän de har gjort det?! Att sedan både släkt och vänner köper bytet av identiteter rakt av var ingen stor överraskning, men fick mig att tröttna ännu mer på boken. Det bekräftar också  ännu mer det genomgående budskapet att det bara är utseendet som är viktigt. Bara de två kvinnorna ser lika ut så märker ingen att de är två helt olika personligheter. Till slut hoppar jag någon rad här och där bara för att ta mig till slutet lite snabbare.

Kanske är ”The Switch” tänkt att vara rolig och samhällskritisk? Efter 330 sidor är det svårt att läsa den som sådan. Istället känner jag att det är extremt svårt att acceptera det som känns som bokens budskap: att kvinnors enda värde ligger i att de på ytan är unga och vackra, och att de viger sitt liv åt att serva sin man non stop. Det är också svårt att köpa bilden av en 40 årig kvinna som en kvinna på väg mot livets slut. En kvinna vars enda hopp om fortsatt lycka ligger i att hon lyfter sig tillbaka till ungdomen.

Det intressanta med den här boken blev istället vem som har skrivit den. Jag blev tvungen att googla Olivia Goldsmith. Den andra länken i söklistan var en artikel om att Goldsmith hade dött efter en skönhetsoperation. I Wikipedia hittade jag en länk om att Suzanne Vega skrivit en låt om Goldsmith’s tragiska bortgång och den kan jag rekommendera:

 

”Den frusna trädgården”

Den frusna trädgården” av Kristin Hannah vill berätta en viktig historia om Leningrads belägring under andra världskriget, det är bra. Jag gillar ofta historiska romaner, kanske extra mycket när kvinnor har huvudrollen.

Men, det finns fler berättelser i ”Vinterträdgården” och de överskuggar det som känns viktigt, intressant och spännande. Ramberättelsen ger oss en kylig, rysk kvinna och hennes två fantastiska, begåvade och vackra döttrar i USA. I dessa vackra och talangfulla kvinnors liv finns egentligen bara ett problem; moderns kyla och ointresse för döttrarna. Som tur är finns det en fantastisk far som alltid har funnits där för sina döttrar och som dessutom älskat sin kyliga frun över allt annat. När han blir sjuk sätts hjulen i rullning och döttrarna försöker på olika sätt hantera förlusten och den kyliga modern. Det är nu vi hamnar i Leningrad. Vi har fått veta att modern är en god sagoberätterska, den enda sida hos henne som döttrarna har uppskattat. Moderns saga vävs in i berättelsen och blir en allt större del av den.

”Den frusna trädgården” börjar lovande men, döttrarna och fadern och berättelsen blir till slut alla för perfekta, trots att brister och tillkortakommanden tas upp. Mystiken saknas då Hannah är alltför ivrig att berätta allt för läsaren. Lösa trådar saknas helt i slutet av boken, allt får en förklaring. Det lämnar ytterst lite utrymme för egna tankar hos läsaren, vilket känns lite tråkigt. Att slutet blir lyckligt kommer inte som en överraskning men det är dessutom tillrättalagt så att inga orosmoln ska vila över karaktärerna, eller läsaren. Det blir för mycket för mig. Till slut är det ändå sagan/berättelsen om Leningrads belägring som stannar kvar hos mig och som gör att ”Den frusna trädgården” känns som en ok semesterläsning.